Deerhunter kommer med sitt efterlängtade nya album Monomania 7 maj. Igår så spelade de titelspåret hos Jimmy Fallon. Sjukt bra (såklart). Bradford Cox framstår mer och mer som ett geni och en av de bästa / mest kreativa musikerna på en väldigt, väldigt lång tid.

+ för Johnny Thunders-looken också.

Håkan Hellström har släppt sin första singel Det kommer aldrig va över för mig från albumet med samma namn som släpps 17 april.

Singeln påminner ju onekligen om The Killers – When You Were Young eller Johnossi – Dead End, eller är det kanske är så att Johnossi också liknar på The Killers? Man kan även hitta spår av U2 New Years Day. Han tar sig friheter som vanligt, diskussionen uppstår som vanligt. Det stör mig dock inte, alla inspireras.

Hur som helst, jag tycker singeln bådar väldigt gott inför albumet.

Albumet kommer innehålla 11 låtar.

Låtlistan
01 Peace N Luv
02 Det Kommer Aldrig Va Över För Mig
03 Du Kan Gå Din Egen Väg
04 När Lyktorna Tänds
05 Pistol
06 Valborg
07 Tänd Strålkastarna
08 Livets Teater
09 Fri Till Slut
10 Street Hustle
11 Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung

Först ryktades det om ett nytt album. Sen antydde Kevin Shields att My Bloody Valentines återförening inte bara var en nostalgitripp och sa att det mycket väl kunde bli ett nytt album. Det fanns material över från tiden runt “Loveless” som kom ut 1991.

Sen blev det tyst ett tag. Sen sa de att albumet kommer inom några veckor, för i går kväll säga att albumet kommer om 2-3 timmar. Deras annonserande på deras Facebook-sida fick snabbt över 200.000 likes. När klockan passerade midnatt och skivan släpptes så kraschade såklart deras server. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folk drog “skämt” om att deras server är från 90-talet, meme om att deras albumtitel var 403: Forbidden Access. Åh vad jag hatar folk och idioter på Internet vid sådana tillfällen.

Efter 3h ⌘+R på hemsidan så hade jag kommit in på siten 2 ggr, innan den kraschade och jag lyckades aldrig köpa albumet. Räddningen blev som så många gånger förr WHAT.CD. (Hoppas dessutom det här fixar min dåliga ratio).

Halvvägs igenom albumet så är jag absolut inte besviken. Låter nästan som tiden har stått still i 22 år. Deras musik har inte åldrats lika dåligt som t.ex Jesus & Mary Chain. Faktum är att det inte låter som My Bloody Valentine har åldrats alls. Denna skivan kommer gå på repeat i flera veckor framöver.
 
EDIT
Deras site är uppe igen och det går nu att köpa albumet. 180 grams vinyl + CD och en digital version kostar €30 med frakt till Norge. Skickas 22 februari (födelsdag!) och har 14-28 dagars leveranstid.

Runt milleniumskiftet så gjordes ett pilotavsnitt av The Jon Brion Show, regisserad av ingen mindre än Paul Thomas Anderson. Tyvärr blev det ingen show, och den 43 minuter långa piloten med Elliott Smith föll i glömska.

Nu är det dock på Youtube och det verkar som det är Anderson som ligger bakom det. Fantastiska versioner av Bottle Up & Explode (ackompanjerad av jazzpianisten Brad Mehldau), Waterloo Sunset och Jealous Guy.

1. Son of Sam 2:50
2. Independence Day (also accompanied by jazz pianist Brad Mehldau) 6:55
3. Bottle Up And Explode (also accompanied by percussionist Dan McCarroll) 10:40
4. Everything Means Nothing to Me 14:14
5. Waterloo Sunset (The Kinks) 18:13
6. Jealous Guy (John Lennon) 22:25
7. Trouble (Jon Brion) 27:38
8. Nightime (Big Star) 32:06
9. Happiness 35:22

Lyssna på 2012: Topp 50 bästa låtarna

10. Joey Bada$$ feat. Capital STEEZ — Survival Tactics
Allt med denna låten överskuggas av den tragiska bortgången av Capital STEEZ som dog på julafton, bara 3 dagar efter Pro Era-kollektivet som både han och Joey var med i hade släppt sitt P.E.E.P: The aPROcalypse. Capital STEEZ rappar på andra halvan av låten och lyfter den rejält. Hans sista tweet, 23 december: The End.

Låten finns inte på Spotify, men lyssna och se på videon här


9. I Was A King — Ferries
Googlar man på I Was A King You Love It Here Review så är den första träffen man får upp ironiskt nog från Teenage Fanclubs fan-forum. Hade man smugit in Ferries på någon av Fannies skivor så hade ingen märkt något. Extra kul såklart att I Was A King är norskt. Och ja, Fannies-fansen på forumet älskar I Was A King.


8. First Aid Kit — Blue
Till slut fick även jag kapitulera för systrarna Söderbergs poppiga folkmusik. Bäst är den Joni Mitchell-doftande Blue, som låter som den kunde varit med på just Blue.


7. The Walkmen — Heaven
Ett band som alltid funnits lite i periferin i mitt medvetande. Men förrutom The Rat så har jag aldrig tagit mig dem till mig och lyssnat in mig. Det var dags nu när bandet fyllde 10 år och släppte albumet Heaven. Ett jämnt och bra album där Heartbreaker, Nightingales, Line By Line och Love Is Luck sticker ut. Allra bäst är dock titelspåret.


6. Veronica Falls — Teenage
Teenage är första singeln från Waiting For Something To Happen. Det är många låtar från det albumet som skulle platsa på topp 10 här, men eftersom skivan inte släpps officiellt förrän om en månad så får det bli Teenage. Ett av mina absoluta favoritband just nu. Sist ett band knockade mig så här var nog Belle & Sebastian och Built To Spill. Det var ett tag sedan.


5. Bill Fay — Jesus, Etc.
Bill Fay? En obskyr singer-songwriter gubbe från London som innan 2012s Life Is People, gav ut sitt senaste album för 40 år sedan. Nu har han på bästa Johnny Cash-vis tagit sig an Wilcos kanske finaste låt, Jesus, etc med en sådan bräcklighet i rösten att man tror han ska gå sönder när som helst.


4. A$AP Rocky feat. Drake, 2 Chainz & Kendrick Lamar — F**ckin’ Problems
Jag kan inte minnas något år då jag har lyssnat så mycket på hip hop och r n’b som 2012. Rocky, El-P, The Weeknd, Miguel, Frank Ocean, Joey Bada$$ osv.

Störst uppmärksamhet fick Frank Ocean, både för sitt fantastiska channel ORANGE-album, men också för han kom ut som bi/gay.

Nästan lika mycket uppmärksamhet fick Kendrick Lamar. Många håller hans album good kid, m.A.A.d city som årets bästa. Ett album jag inte har hunnit lyssna tillräckligt mycket på. Han hann även vara med på flera kollegors låtar och på A$AP Rockys Fuckin’ Problems (med Drake och 2 Chainz) lägger han sista och överlägset bästa versen.


3. DIIV — Doused
DIIV (uttalas Dive) bytte namn från Dive till DIIV för slippa namnbråk med en belgisk artist med samma namn. Namnet tog Zachary Cole Smith från den gamla Nirvana-låten från Incesticide. Att Cole Smith gillar Nirvana alternativt har stort Cobain-komplex är ingen överdrift. När de spelade på Brooklyn Bowl +1 så har han anammat Cobains frisyr och mentalpatient-outfit från Reading-festivalen från 1992.

Från början var DIIV Cole Smiths soloprojekt när han inte var upptagen som live-gitarrist åt Beach Fossils. Föga överraskande har banden en del likheter, även om jag tycker DIIVs krautindie (i brist på bättre label) är mycket mer intressant och bättre.


OBS! Låten bör ses & höras live från tidigare nämnda klipp från Brooklyn Bowl, för göra låten mest rättvisa


2. The Weeknd — The Morning
Trilogy släpptes i november 2012 och är remastrade versioner av The Weeknds 3 tidigare mixtapes som släpptes redan under 2011. På detta sättet fuskar jag in 22-åriga Abel Tesfaye på andraplatsen. The Morning är en av 2012 absolut mest spelade låtar hos mig. Rekommenderar hela första delen (House Of Balloons) med låtar som Wicked Games (upptäckte honom genom nya videon för denna låten), High For This och House Of Balloons / Glass Table Girls.


1. Japandroids — The House That Heaven Built
Årets bästa låt finns på årets bästa album. David Prowse trummande och “Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh” mellan verserna bygger upp låten perfekt innan refrängen. Låten blir ännu bättre live när det är publiken som står för oh:andet och näven i luften. Det är Brians sång och Davids körande / call & response som gör låten så bra och omöjlig att inte ryckas med av.

Lyssna på 2012: Topp 50 bästa låtarna

Lyssna på 2012: Topp 10 Album

Mercury Rev med en psykadelisk video från 1993 med Ron Jeremy.
Låten känns väldigt bekant / likt någonting annat som jag inte kan sätta fingret på just nu. Kan det vara något med Håkan Hellström? Han skämdes ju inte när han snodde Opus 40.

Med den rådande tatueringsboomen så var det på tiden med en riktigt bra tatueringsbok. Tyska Die Gestalten Verlag gav i somras ut boken Forever — The New Tattoo. En riktigt fin lookbook med hardcover. Rekommenderas.

 
Die Gestalten om boken

Tattoos now have mass appeal, but beyond the mainstream, a new tattoo underground has developed. It is as innovative, diverse, inspiring, and controversial as the motifs it creates. Forever is a stunning documentation of this dynamic current scene.

Forever showcases key tattoo innovators and a broad range of fresh styles. The book explores how today’s tattoo culture is strongly influenced by art, fashion, and contemporary visual culture as well as traditional tattoo art—often in surprising ways.

In addition to its cutting-edge selection of quality visuals, Forever features insightful text portraits by Nick Schonberger of Alex Binnie, Yann Black, Scott Campbell, Curly, El Monga, Fergadelic, Mike Giant, Thomas Hooper, Jon John, Alix Lambert, Guy Le Tatooer, Duke Riley, Robert Ryan, Jonas Uggli, Amanda Wachob, and Duncan X. A preface by heavily tattooed art historian Matt Lodder puts current developments in tattooing into historical context.

Alex Binnie & Duncan X: The Art of Pain — Forever: The New Tattoo

Mot slutet av 2011 så påbörjade jag en playlist som hette +1 Song A Day. När 2012 närmade sig så bestämde jag mig för att börja om och se om jag kunde publicera en dagens låt i ett helt år. Mitt svar på dagens outfit eller instagram-mat om du så vill.

Listan har egentligen ingen röd tråd, bara låtar jag tycker är bra, nya som gamla. Vissa låtar är förknippade med händelser som dödsfall (R.I.P MCA), konserter eller bara en subtil kommentar.

Det har gått ganska bra. Bara ett dubblettpar och det var Frankie Rose — Know Me (14 januari och 1 mars). Det fattades 8 låtar igår som jag fick fylla på med för komplettera listan.

Listan inleddes med Veronica Falls cover på Roky Ericksons Starry Eyes och avslutades med LCD Soundsystem — Losing My Edge.
 

+1 Song A Day 2012

1. Refused @ Sentrum Scene, 9 december
Refuseds näst sista spelning. Någonsin. Veckan efter splittrade de bandet. Igen.
Det skedde självklart på hemmaplan i Umeå. Jag såg dem på Eldslandet i Jönköping 1996. Då turnerade de ihop med Fireside och Entombed och hade precis släppt Songs To Fan The Flames Of Discontent. En skiva som jag verkar nästan ensam om att hålla nästan lika högt som mästerverket The Shape Of Punk To Come.

16 år är en ganska lång tid att åldras som musiker/band och många band förlorar sin edge på vägen. Sorgligaste exemplet på det är kanske Jesus & Mary Chain som alltid tidigare levt på sin attityd men som blev gubbiga.

Därför blev jag så positivt överraskad av Refused. Precis lika tajt och hårt som tidigare, förmodligen ännu bättre och absolut ingen loj sista farväl-turné för mjölka ut de sista slantarna.

Dennis var i högform och nere och vände i moshpiten några gånger, Jons spattiga rörelseschema (måste vara en av de mest stilistiska gitarristerna) och Davids trummande. Även originalbassisten Magnus Flagge var med på sista turnén. Han har varit studiobassist på de 2 sista skivorna. Allt var helt enkelt mycket bättre än man hade vågat hoppats på.

Efter deras abrupta slut i USA 1998, under The Shape Of Punk To Come-turnén så sluts nu cirkeln. Fansen fick nu chansen att se bandet framföra större delar av sitt mästerverk och godbitarna från Songs To Fan The Flames Of Discontent.

På ett sätt är det tråkigt att de lägger ner igen, när de uppenbarligen fortfarande är jävligt bra. Men man ska sluta med flaggan i topp! Kudos till Refused för det.

Refused are fucking dead!

2. Veronica Falls @ Blå, 26 mars
Efter ha lyssnat sönder Veronica Falls brutalt under andra halvan av 2011 så var konserten i slutet av mars något jag längtade efter som ett barn räknar ner dagarna till Julafton.

Början på våren, popmusik och utomhusöl på Blå med Stig, det blir inte mycket bättre än så.

De bjöd på större delen av debutalbumet med den fina Roky Erickson covern Starry Eyes som sista extranummer efter Come On Over. Vad jag inte visste då var att My Heart Beats, Buried Alive och Teenage skulle vara med på uppföljningsalbumet Waiting For Something To Happen som kommer ut nu i februari (men som precis har läckt ut på nätet). 3 Låtar är alltså redan ganska gamla. Jag hade inte hört My Heart Beats och Teenage före konserten. Båda är väldigt bra (det är även Buried Alive). Teenage placerar sig även högt på min årsbästalista från 2012.

3. Japandroids @ John Dee, 30 september
När jag var 18 år så förfestade vi alltid till Apocalypse Dudes. The Age of Pamparius, Prince of The Rodeo, Get It On, Rendezvous With Anus och Zillion Dollar Sadist. Medryckande sing-a-long-refränger, call & response och framför allt jävligt catchy med knuten-näve-i-luften rock.

Celebration Rock har ungefär samma kvaliteter. The Nights of Wine And Roses sätter tonen perfekt för albumet och mäktiga Continuous Thunder avslutar lika bra. Där i mellan finns låtar som Younger Us & The House That Heaven Built med oss-mot-världen tema. Evil’s Sway. Albumet är bara 8 låtar långt. Men med inga alibi-låtar så behövs det inte mer.

Ett band på sin första turné med bara ett album, ev. en EP i bagaget och ett par covers är väldigt sällan det roligaste man kan uppleva i konsertväg (med undantag för Arcade Fire som jag kommer på just nu).

Det har aldrig varit fel på inställningen och attityden. Men med ett ändlöst turnerande, mer erfarenhet, bättre scennärvaro och ett sinnesjukt bra andra album proppat med stadiumanthems så blir upplevelsen här knappt möjlig att ens jämföra med när de spelade i Oslo på Blå för 2 1/2 år sedan.

4. Blonde Redhead @ Parkteatret, 30 augusti
Jag läste någon statistik över konserter i Norden. Kan ha varit i samband med by:Larms konferenser. Tydligen så spelas det ungefär dubbelt så många konserter i Oslo jämfört Stockholm och Köpenhamn. Väldigt mycket lojala rock- och metalfans. Øyafestivalen och by:Larm har säkert också väldigt positiv inverkan.

Den här poängen har även varit mitt främsta argument när jag pratar med folk och de frågar vad som är bäst med att bo i Oslo. Alla konserter.

Men med så stort utbud så blir man också lite bekväm och kräsen efter några år. I takt med att jag har blivit äldre, sett många av mina favoritband flera gånger, trogna konsertvänner har flyttat eller fallit bort av andra anledningar (barn, sambo, har också sett alla favoritband förrut).

Min konsertfrekvens har nog dalat ganska mycket jämfört med åren 2005-2009, och det krävs betydligt mer numera att få mig upphetsad över en konsert. Ska jag se Dinosaur Jr och J Mascis köra sina solon för 8:e gången eller ska jag ligga kvar här på soffan och slösurfa bort min kväll.

Därför är jag glad över att jag gick och såg Blonde Redhead, ensam, trött och på en torsdag precis innan helgen. Jag har sett dem 2008 och 2010 och blev inte blivit så imponerad någon av gångerna. De spelade på Rockefeller båda gångerna och jag har kommit på att jag generellt inte gillar konserter där. Lite för långt från scenen och lite opersonligt och måste vara mycket folk för bli bra stämning. Då gillar jag systerlokalen John Dee mycket bättre. Sentrum Scene är oslagbar i Oslo men även Parkteatret är ganska bra.

Lite mer intima Parkteatret med dess akustik visade sig vara en mycket bättre match med bandet och det lät verkligen fantastiskt bra. Visserligen kördes en del av materialet playback, vilket inte störde mig så mycket när det blandades ihop med deras lager av perfekt drömsk pop från deras digra katalog med hits.

5. A Place To Bury Strangers @ John Dee, 2 oktober
Jag vet inget jobb där A Place To Bury Strangers är den minsta gemensamma nämnaren i form av musiksmak på ett kontor. Mina chefer tyckte dock det var ett bra tillfälle för lite bonding utanför kontoret. De bjöd med alla ut på mat, öl och konsert. Tack!

Oslo-vännerna A Place To Bury Strangers spelade två gånger i Oslo 2012, först i april på Blå och sen i oktober på John Dee. Båda gångerna så var förbandet norska Le Corbeau. Någon form av space-rock som låter väldigt, väldigt mycket bättre live än på skiva, de rekommenderas att se.

Båda konserter var bra, men jag väljer nog John Dee över Blå. Hade mycket bättre plats och längre fram än på Blå.

Efter en konsert med APTBS med konstant stroboskopiskt ljus som är nära att utlösa ett epileptisk anfall och en ljudvolym som vill spränga trumhinnorna så är man fysiskt trött och det ringer i öronen i 2 dagar efteråt.

En episk utdragen final som pågick i minst 15 min och som förde tankarna till My Bloody Valentines 20 min parti i You Made Me Realise på Øyafestivalen 2008. De slutade tvärt mitt i allt mangel av ljud, gick av scenen utan ha pratat med publiken en enda gång på 80-90 min. Inga extranummer.