1. Refused @ Sentrum Scene, 9 december
Refuseds näst sista spelning. Någonsin. Veckan efter splittrade de bandet. Igen.
Det skedde självklart på hemmaplan i Umeå. Jag såg dem på Eldslandet i Jönköping 1996. Då turnerade de ihop med Fireside och Entombed och hade precis släppt Songs To Fan The Flames Of Discontent. En skiva som jag verkar nästan ensam om att hålla nästan lika högt som mästerverket The Shape Of Punk To Come.

16 år är en ganska lång tid att åldras som musiker/band och många band förlorar sin edge på vägen. Sorgligaste exemplet på det är kanske Jesus & Mary Chain som alltid tidigare levt på sin attityd men som blev gubbiga.

Därför blev jag så positivt överraskad av Refused. Precis lika tajt och hårt som tidigare, förmodligen ännu bättre och absolut ingen loj sista farväl-turné för mjölka ut de sista slantarna.

Dennis var i högform och nere och vände i moshpiten några gånger, Jons spattiga rörelseschema (måste vara en av de mest stilistiska gitarristerna) och Davids trummande. Även originalbassisten Magnus Flagge var med på sista turnén. Han har varit studiobassist på de 2 sista skivorna. Allt var helt enkelt mycket bättre än man hade vågat hoppats på.

Efter deras abrupta slut i USA 1998, under The Shape Of Punk To Come-turnén så sluts nu cirkeln. Fansen fick nu chansen att se bandet framföra större delar av sitt mästerverk och godbitarna från Songs To Fan The Flames Of Discontent.

På ett sätt är det tråkigt att de lägger ner igen, när de uppenbarligen fortfarande är jävligt bra. Men man ska sluta med flaggan i topp! Kudos till Refused för det.

Refused are fucking dead!

2. Veronica Falls @ Blå, 26 mars
Efter ha lyssnat sönder Veronica Falls brutalt under andra halvan av 2011 så var konserten i slutet av mars något jag längtade efter som ett barn räknar ner dagarna till Julafton.

Början på våren, popmusik och utomhusöl på Blå med Stig, det blir inte mycket bättre än så.

De bjöd på större delen av debutalbumet med den fina Roky Erickson covern Starry Eyes som sista extranummer efter Come On Over. Vad jag inte visste då var att My Heart Beats, Buried Alive och Teenage skulle vara med på uppföljningsalbumet Waiting For Something To Happen som kommer ut nu i februari (men som precis har läckt ut på nätet). 3 Låtar är alltså redan ganska gamla. Jag hade inte hört My Heart Beats och Teenage före konserten. Båda är väldigt bra (det är även Buried Alive). Teenage placerar sig även högt på min årsbästalista från 2012.

3. Japandroids @ John Dee, 30 september
När jag var 18 år så förfestade vi alltid till Apocalypse Dudes. The Age of Pamparius, Prince of The Rodeo, Get It On, Rendezvous With Anus och Zillion Dollar Sadist. Medryckande sing-a-long-refränger, call & response och framför allt jävligt catchy med knuten-näve-i-luften rock.

Celebration Rock har ungefär samma kvaliteter. The Nights of Wine And Roses sätter tonen perfekt för albumet och mäktiga Continuous Thunder avslutar lika bra. Där i mellan finns låtar som Younger Us & The House That Heaven Built med oss-mot-världen tema. Evil’s Sway. Albumet är bara 8 låtar långt. Men med inga alibi-låtar så behövs det inte mer.

Ett band på sin första turné med bara ett album, ev. en EP i bagaget och ett par covers är väldigt sällan det roligaste man kan uppleva i konsertväg (med undantag för Arcade Fire som jag kommer på just nu).

Det har aldrig varit fel på inställningen och attityden. Men med ett ändlöst turnerande, mer erfarenhet, bättre scennärvaro och ett sinnesjukt bra andra album proppat med stadiumanthems så blir upplevelsen här knappt möjlig att ens jämföra med när de spelade i Oslo på Blå för 2 1/2 år sedan.

4. Blonde Redhead @ Parkteatret, 30 augusti
Jag läste någon statistik över konserter i Norden. Kan ha varit i samband med by:Larms konferenser. Tydligen så spelas det ungefär dubbelt så många konserter i Oslo jämfört Stockholm och Köpenhamn. Väldigt mycket lojala rock- och metalfans. Øyafestivalen och by:Larm har säkert också väldigt positiv inverkan.

Den här poängen har även varit mitt främsta argument när jag pratar med folk och de frågar vad som är bäst med att bo i Oslo. Alla konserter.

Men med så stort utbud så blir man också lite bekväm och kräsen efter några år. I takt med att jag har blivit äldre, sett många av mina favoritband flera gånger, trogna konsertvänner har flyttat eller fallit bort av andra anledningar (barn, sambo, har också sett alla favoritband förrut).

Min konsertfrekvens har nog dalat ganska mycket jämfört med åren 2005-2009, och det krävs betydligt mer numera att få mig upphetsad över en konsert. Ska jag se Dinosaur Jr och J Mascis köra sina solon för 8:e gången eller ska jag ligga kvar här på soffan och slösurfa bort min kväll.

Därför är jag glad över att jag gick och såg Blonde Redhead, ensam, trött och på en torsdag precis innan helgen. Jag har sett dem 2008 och 2010 och blev inte blivit så imponerad någon av gångerna. De spelade på Rockefeller båda gångerna och jag har kommit på att jag generellt inte gillar konserter där. Lite för långt från scenen och lite opersonligt och måste vara mycket folk för bli bra stämning. Då gillar jag systerlokalen John Dee mycket bättre. Sentrum Scene är oslagbar i Oslo men även Parkteatret är ganska bra.

Lite mer intima Parkteatret med dess akustik visade sig vara en mycket bättre match med bandet och det lät verkligen fantastiskt bra. Visserligen kördes en del av materialet playback, vilket inte störde mig så mycket när det blandades ihop med deras lager av perfekt drömsk pop från deras digra katalog med hits.

5. A Place To Bury Strangers @ John Dee, 2 oktober
Jag vet inget jobb där A Place To Bury Strangers är den minsta gemensamma nämnaren i form av musiksmak på ett kontor. Mina chefer tyckte dock det var ett bra tillfälle för lite bonding utanför kontoret. De bjöd med alla ut på mat, öl och konsert. Tack!

Oslo-vännerna A Place To Bury Strangers spelade två gånger i Oslo 2012, först i april på Blå och sen i oktober på John Dee. Båda gångerna så var förbandet norska Le Corbeau. Någon form av space-rock som låter väldigt, väldigt mycket bättre live än på skiva, de rekommenderas att se.

Båda konserter var bra, men jag väljer nog John Dee över Blå. Hade mycket bättre plats och längre fram än på Blå.

Efter en konsert med APTBS med konstant stroboskopiskt ljus som är nära att utlösa ett epileptisk anfall och en ljudvolym som vill spränga trumhinnorna så är man fysiskt trött och det ringer i öronen i 2 dagar efteråt.

En episk utdragen final som pågick i minst 15 min och som förde tankarna till My Bloody Valentines 20 min parti i You Made Me Realise på Øyafestivalen 2008. De slutade tvärt mitt i allt mangel av ljud, gick av scenen utan ha pratat med publiken en enda gång på 80-90 min. Inga extranummer.