Helt besatt av Gesaffelsteins debutalbum Aleph.
The Tallest Man On Earth och hans fru Idiot Wind gör en fin cover av Damien Jurados Working Titles.
TV
Filmåret 2013 blev, precis som 2012, lite lidande på grund av alla serier. En av mina favoritserier Breaking Bad slutade väldigt värdigt. Sista 5-6 avsnitten var förbannat bra och intensiva. Serien är helt klart där uppe i toppen med Six Feet Under och Sopranos.
En annan långkörare; Dexter slutade tvärtom inte alls lika bra och serien levde nog både en och två säsonger på övertid. Michael C. Hall (Dexter, Six Feet Under) är en av mina favoritskådespelare på TV. Ska bli spännande att se vad han tar sig an härnäst.
När dessa serier slutade och jag enbart följde Sons Of Anarchy och Bron, så hade jag Netflix-maraton med Party Down, som tyvärr bara gick i 2 säsonger. Väldigt rolig serie som rekommenderas.
Jag har fortfarande så många serier jag vill se. Några är Game Of Thrones, Walking Dead, Hell On Wheels, Justified, Mad Men, House Of Cards. Men jag valde att börja med den amerikanska remaken av danska Forbrydelsen, The Killing (alla 3 säsonger finns på Netflix).
Men efter 3 säsonger med The Killing så hade jag lite mer tid för filmer på slutet av året, då jag också såg flertalet av favoriterna.
Filmåret
Last.FM’s motsvarighet för film är siten Letterboxd. Den hjälper mig att ha en bra översikt på vad och när jag har sett filmer. Man kan även göra sina egna listor, skriva recensioner och se vad ens kompisar har sett och få rekommendationer. Ja, på alla sätt en fantastisk site för vän av ordning.
Som PRO-medlem så får man en del extra features, en av dem är en årlig summering i form av listor och informationsgrafik. Ensamt värt hundringen det kostar per år + att man stödjer sitens vidareutveckling.
Den här uppsummeringen säger att jag har sett på 62 filmer under 2013. 5.2 filmer per månad eller 1.2 per vecka. 112.3 antal timmar. 9 filmer på en fredag, 15 filmer på lördagar och 16 filmer på söndagar betyder att 64.5% av mitt filmtittande sker mellan fredag-söndag.
De 10 bästa filmerna från 2013 (i rangordning):
1. Gravity
2. Bones Brigade: An Autobiography
3. Django Unchained
4. 12 Years A Slave
5. Moebius
6. Upstream Color
7. Jagten
8. Drug War
9. Prisoners
10. Mud
5 filmer som inte levde upp till höga förväntningar
Only God Forgives
Nicolas Winding Refn första film efter succén med Drive. Han fortsätter samarbetet med Ryan Gosling. De faktiska 90 min känns som 120 min. Ett Bangkok i neonljus som duk med en B-films estetik och ett papperstunt manus imponerar inte på mig, även om filmen verkligen försöker extremt hårt. Inslag av Twin Peaks vibbar och element från massa olika genres gör att den känns ganska ofokuserad och den lyckades aldrig riktigt beröra mig. Goslings incestösa förhållande till hans mamma (spelad av Kristin Scott Thomas), som spelar över å det grövsta är ytterligare en sak som irriterade och drog ner intrycket.
The Place Beyond The Pines
En film i 3 akter som pressades in på 2 ½ timmar gjorde att det inte blev tid för varken någon djupare bakgrundshistoria eller karaktärsutveckling. Dessutom känns akt 3 helt fel. Hade hellre haft sett en längre introduktion och bättre uppbyggnad och att filmen slutade efter akt 1. Dessutom, Ryan Gosling visar inte upp någon större mångfald som skådespelare. I Drive, Only God Forgives och i The Place Beyond The Pines så spelar han den tystlåtna outsidern som vill ha revansch.
The Counselor
Väldigt svagt manus som varken Ridley Scott eller hans stjärnensemble kan trolla med.
The Bling Ring
Sofia Coppola börjar kännas rätt förutsägbar med sina filmer om tomhet och tristess. Se hellre Harmony Korines Spring Breakers. Sofia är faster till Gia Coppola (född 1987) som är aktuell med sin debutfilm Palo Alto som kommer nu 2014. Att döma av trailern så känns estetiken igen från faster Coppola. Kanske kan det vara så att den 16 år yngre Gia faktiskt klarar av att porträttera kidsen 2014 mer realitiskt än sin 40+ faster.
The Master
Hemlighetsmakeriet kring The Master var stort. Det släpptes brilljanta trailers som inte visade mycket mer än en Joaquin Phoenix som irrade runt till tonerna av Jonny Greenwoods (Radiohead) mycket speciella soundtrack. Ni som sett Paul Thomas Anderson There Will Be Blood vet hur Greenwood jobbar med musiken. Trailerna var mer små teasers än trailers. Mycket uppskattat i en tid där man knappt kan se en 2 ½ min trailer utan få hela filmen spoilad.
Trailerna byggde upp en nyfikenhet och förväntningar trots man inte visade något av handlingen. Lägg till att filmen är regisserad av favoriten Paul Thomas Anderson, med Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman och Amy Adams i de ledande rollerna.
Filmen är bra, till och med på gränsen till mycket bra. Men tyvärr var det inte det stora mästerverket som jag hade hoppats och trott på. Dessutom är den alltför lång.
Kanske den finaste Elliott Smith covern jag har hört. Svårt att toppa Elliott i hans originalversioner, men den här har väldigt fint gitarrspel och gillar Garzas mörka röst.
I dag är det 10 år sedan Elliott Smith dog.
Har försökt mig på en “Introduction to… / Best of”, du kan lyssna på den här.
Det är 9 år sedan Pixies gav ut något nytt material, och med tanke på att Kim Deal lämnade bandet för två veckor sedan så räknade man ju inte direkt med något mer från bandet, kanske någonsin.
Bagboy är dessutom inte heller så dålig, som man kanske befarade från ett band som hade sina heydays för 25 år sedan. Låten är baserad på en några år gammal demo till ett filmprojekt som aldrig blev av.
Deerhunter kommer med sitt efterlängtade nya album Monomania 7 maj. Igår så spelade de titelspåret hos Jimmy Fallon. Sjukt bra (såklart). Bradford Cox framstår mer och mer som ett geni och en av de bästa / mest kreativa musikerna på en väldigt, väldigt lång tid.
+ för Johnny Thunders-looken också.
Håkan Hellström har släppt sin första singel Det kommer aldrig va över för mig från albumet med samma namn som släpps 17 april.
Singeln påminner ju onekligen om The Killers – When You Were Young eller Johnossi – Dead End, eller är det kanske är så att Johnossi också liknar på The Killers? Man kan även hitta spår av U2 New Years Day. Han tar sig friheter som vanligt, diskussionen uppstår som vanligt. Det stör mig dock inte, alla inspireras.
Hur som helst, jag tycker singeln bådar väldigt gott inför albumet.
Albumet kommer innehålla 11 låtar.
Låtlistan
01 Peace N Luv
02 Det Kommer Aldrig Va Över För Mig
03 Du Kan Gå Din Egen Väg
04 När Lyktorna Tänds
05 Pistol
06 Valborg
07 Tänd Strålkastarna
08 Livets Teater
09 Fri Till Slut
10 Street Hustle
11 Det Tog Så Lång Tid Att Bli Ung
Först ryktades det om ett nytt album. Sen antydde Kevin Shields att My Bloody Valentines återförening inte bara var en nostalgitripp och sa att det mycket väl kunde bli ett nytt album. Det fanns material över från tiden runt “Loveless” som kom ut 1991.
Sen blev det tyst ett tag. Sen sa de att albumet kommer inom några veckor, för i går kväll säga att albumet kommer om 2-3 timmar. Deras annonserande på deras Facebook-sida fick snabbt över 200.000 likes. När klockan passerade midnatt och skivan släpptes så kraschade såklart deras server. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folk drog “skämt” om att deras server är från 90-talet, meme om att deras albumtitel var 403: Forbidden Access. Åh vad jag hatar folk och idioter på Internet vid sådana tillfällen.
Efter 3h ⌘+R på hemsidan så hade jag kommit in på siten 2 ggr, innan den kraschade och jag lyckades aldrig köpa albumet. Räddningen blev som så många gånger förr WHAT.CD. (Hoppas dessutom det här fixar min dåliga ratio).
Halvvägs igenom albumet så är jag absolut inte besviken. Låter nästan som tiden har stått still i 22 år. Deras musik har inte åldrats lika dåligt som t.ex Jesus & Mary Chain. Faktum är att det inte låter som My Bloody Valentine har åldrats alls. Denna skivan kommer gå på repeat i flera veckor framöver.
EDIT
Deras site är uppe igen och det går nu att köpa albumet. 180 grams vinyl + CD och en digital version kostar €30 med frakt till Norge. Skickas 22 februari (födelsdag!) och har 14-28 dagars leveranstid.
